LFjell

BORLÄNGE. Enda svenska konserten i sommar och Håkan Hellström satsar allt.

Och kammar hem full pott, med besked.

Håkan har aldrig levererat en snyggare och souligare show än den här.

Det är de sista flämtande timmarna på festivalen och sommarens hittills vackraste kväll. Dagen har varit het och värmen hänger kvar in i den natt som vägrar bli mörk.

En ung pojke har tagit på sin finaste sjömanskostym och unga flickor sjunger ”Det är så jag säger det” så det ekar över Stationsgatan.

Framme vid Utopia-scenen tonar himlen i rött och festivalens mest önskade artist går på för att göra sin enda svenska konsert i sommar.

Suga ut allt

Och Håkan Hellström behöver bara visa sig i introt till ”Tro och tvivel” för att vi ska förstå att nu, nu tänker han gå ut och suga ut allt han bara kan ur den här fantastiska natten.

Det gör han, minst sagt. Konserten bygger på den han åkte runt med förra sommaren, men Håkan och hans ypperliga band har ägnat vintern åt att slipa och förädla, putsa upp och skala av, och det de kliver in med är den mest eleganta och formfulländade föreställning de någonsin gjort.

Och den ångar av soul.

Ingen i närheten

Håkan plockar ihop sitt band, instrument för instrument, för en Curtis Mayfield-sinnlig, vackert återhållen ”Kär i en

ängel”. Han strör ut en lång, väldigt drabbande ”Gårdakvarnar och skit” och bygger och bygger och bygger ”Jag har varit i alla städer” till dramatik av ett slag som ingen annan svensk artist är i närheten av.

Han talar om när livet känns som Bob Dylans ”I threw it all away” och om att till varje pris hålla liv i sina drömmar. Och han sjunger som han aldrig har sjungit om alla de där kärlekarna som sprack men aldrig riktigt dog.

Vi får inte bara lysande låtar, sättet på vilket Håkan syr ihop nummer från olika delar av karriären öppnar nya dörrar in i texterna.

Jagar upp festen

Och han jagar förstås upp festen med febriga saxofoner, och löjligt lyckliga versioner av ”Ramlar” och ”Mitt Gullbergs kaj paradis”.

När en rörd estradör och hans orkester lämnar scenen till tonerna av ”Mr Bojangles” står folk kvar med glansiga blickar, ingen vill riktigt lämna stämningen vi har hamnat i.

Jag tänker att Håkan Hellström snart har regerat popsverige i ett helt decennium.

Och det mest häpnadsväckande är att han fortfarande bara blir bättre och bättre.

Jag ryser. Om jag var en sån där liten tjej som började gråta för ingenting skulle jag ha börjat gråta för länge sen när jag läste det här. Det är en recension i Aftonbladets nöjesblad av Håkans konsert sista kvällen på Peace and Love i somras. Känslan var obeskrivlig men den här journalisten gör ett bra jobb.
Om 24 timmar och 25 minuter står jag där igen.